13 kronors reflektion

Jag gav tretton kronor till en tiggare. ”Har du några kronor till tåget?” bad han. Och sedan, ursäktande, när han stoppat dem i fickan: ”Man har ju inte så mycket kontanter numer, man glömmer så lätt…”

Jag har inte begripit varför det skulle vara förmildrande att ha glömt pengar till tåget. Av någon orsak känner jag större sympati för en a-lagare som behöver en sup än för en klantskalle som inte kan ta sig hem till Burlöv.

Klart, man borde inte bidra till missbruk. Men har det kommit dithän att man tigger till sprit eller knark på stationen betvivlar jag att brist på pengar bromsar. Vem är jag att sitta på mina höga hästar bara för att jag på det hela taget haft stor tur i livet? Mina tretton kronor kan få bidra till att göra vardagen lite drägligare för någon. Så tänker jag och skjuter undan frågan om att i förlängningen bidra till en smutsig handel. (Höga hästar igen.)

Sedan går jag förbi tiggaren utanför Malmborgs, den svartmuskige, magre mannen som ligger nästan framstupa och vaggar fram och tillbaka framför ett foto på en familj. Honom ger jag ingenting. Det går bara till en liga som utnyttjar honom, tänker jag. Och skjuter undan tanken att en liten del av pengarna antagligen ändå är det som föder mannen. För jag vill inte se den graden av förnedring så nära inpå min egen vardag. En lögn om tågpengar känns bekvämare.

Grannfejden

Nej, nu är det dags att bryta tystnaden och skaka igång bloggen igen! Jag har haft en massiv skrivkramp ett tag. Det som utlöste den ursprungligen var en grannfejd.

Japp, en grannfejd. Jag lever ett stillsamt liv. Mina  huvudsakliga sysselsättningar är att läsa och se på tv. Men grannen i lägenheten under tycker att jag stör.

Det hela är egentligen ganska komiskt och det finns en hel hop fantastiska saker jag skulle kunna skriva om den här fejden. Men allvarligt, vill jag vara en sån där person som sågar sin granne i cyberrymden? (För jag anser förstås att jag har rätt, det är det som är grejen med fejder.) Nej, det vore faktiskt patetiskt.

Dessutom tar jag väldigt illa vid mig av fejden. Jag hatar bråk och är löjligt konflikträdd. Nu är jag livrädd att träffa grannen i trapphuset. När det hände för några veckor sedan gav mig en medusablick, vände mig ryggen och gick. Jag hade solglasögon på mig då och det räddade troligen mitt liv. Antingen hade jag verkligen förvandlats till sten eller så hade mitt hjärta stannat av skräck.

Nu vågar jag aldrig gå ut utan solglasögon. Det är enkelt nu, men kommer att kännas mer krystat framåt höstkanten. Måste börja fila på en coolare image.

När paranoian slår till

Får man vara glad när man är arbetslös? Vågar jag skriva något positivt på facebook? Tänk om Arbetsförmedlingens spioner ser det och meddelar a-kassan. Och sedan får jag min a-kassa indragen för att jag verkar trivas med att vara arbetslös och därför kan misstänkas inte vara en så aktiv arbetssökande som jag är skyldig.

Å andra sidan. Tänk om någon jag söker jobb hos kollar upp mig på facebook. Och inte ger mig  jobbet för att mina statusrader inte är tillräckligt positiva?

Mäklare och citroner

Min kompis håller på att sälja sin lägenhet i Stockholm. Att bostadsmarknaden är knasig vet alla och allra knasigast i Stockholm. Och mäklare är ett folk för sig.

”Har ni gjort något med lägenheten, förbättrat den på något sätt?” frågar mäklaren min vän och hennes sambo.

”Vi har specialbyggt bokhyllorna i hallen.”

De har en stor hall med dörrar mot kök, sovrum, tambur och vardagsrum. På väggarna mellan dörrarna har de byggt bokhyllor från golv till tak och förvandlat hallen till ett underbart bibliotek. Mäklaren verkar tveksam.

”Kanske kan ni flytta bort lite av böckerna, så att det blir mer luft i hyllorna, liksom?” föreslår hon.

”Men då syns ju böckerna som står bakom?” säger min kompis sambo oförstående. Mäklaren verkar om möjligt ännu mera oförstående. Hon har troligen aldrig träffat på någon som har två rader böcker i bokhyllorna.

Sedan är det det där med citronerna. Helst vill mäklare att man ska tömma lägenheten på möbler och ersätta dem med andra, särskilt lämpliga. Om  det inte görligt får man nöja sig med en kompromiss. Bort med hälften av möblerna, in med en lånad laminofåtölj och tömma bokhyllorna på de flesta böckerna. Och ställa skålar med citroner på strategiska platser.

”Citroner?!” säger min kompis. ”När har man någonsin skålar med citroner. Citroner är precis en sådan sak som man aldrig har mer än två eller tre av hemma.”

Vi gissar att citronerna är en sorts visuell motsvarighet till de friskdoftande rengöringsmedel man ska gno alla ytor med innan visningarna.

Hantverkare

Jag ska lämna nedre låset olåst så att hantverkarna kan komma när som helst mellan 08 och 18, står det på lappen. Det är väl rätt rimligt, men det är alltid sådana kvällar jag inte kan somna. Klockan fyra ligger jag fortfarande och bekymrar mig om arbetsmarknaden och känner mig alltmer frestad att helt enkelt stänga av klockan och räkna med att hantverkarna inte kommer före tolv. Enligt naturlagen för hantverkare kommer de ju inte att komma förrän efter tolv om jag väntar dem från åtta. Å andra sidan, om jag inte ställer klockan kommer de att väcka mig klockan två minuter över åtta. Jag stiger alltså snällt upp halv åtta, duschar och drar på mig träningskläder.

Den här gången trotsar de faktiskt naturlagarna och två karlar ramlar in redan kvart över. Det är nåt med elementen. De ska jämna ut luft- och vattentryck för att balansera värmen i fastigheten. Det går fort, säger de. Bra, tänker jag, så fort de gått ska jag lägga mig och sova en timme till.

Men det går inte fort, något stämmer inte med mina element. De kallar in en tredje till förstärkning. Jag börjar längta efter kaffe. Kanske ska jag sätta på en kanna och bjuda dem? Men antagligen är det strax fixat och då kommer de att känna sig tvungna att stanna och dricka upp kaffet av artighet fast de egentligen är stressade. Jag sätter inte på kaffe. En timme senare inser jag att jag borde  gjort det. Jag kan ju fortfarande göra det, men nu är de antagligen strax klara. Jag väntar. De går vid tiotiden med ett löfte att komma tillbaks vid ett obestämt ”senare”. Jag får inte flytta tillbaks några möbler. Så straffar hantverkarnas skyddsgud folk som inte bjuder på kaffe.

Min bakbundna arbetsförmedlare

Jag har tur som har en bra arbetsförmedlare. Man är hjälplöst beroende av sin arbetsförmedlare. Funkar inte den kontakten har man genast vikten av en medeltida katedral att bära ovanpå det att man saknar jobb. Men på sistone har jag känt mig lite besviken på henne. Jag försöker hitta en jobbcoach, men hon har inte kunnat ge mig något användbart tips alls. Ok, jag vet att det inte är hennes jobb att ge mig ett jobb, men kunde hon inte åtminstone ge mig en vink i rätt riktning?

För ett år sedan hade jag en jobbcoach som jag blev tilldelad av arbetsförmedlingen. Hon var väldigt mån om att jag skulle må bra; sa åt mig att vara utomhus så jag fick sol och vitaminer och pratade om den helande effekten av att plocka äpplen. Om att lyssna till det där tysta ploppet som hörs när äpplet släpper grenen. På det hela taget var hon väldigt snäll och vänlig och det var skönt eftersom jag varit hemskt deprimerad av att ha lämnat journalistiken och blivit arbetslös. Men det hjälpte mig inte att hitta något jobb. Praktiken på Malmö kommun hittade jag på egen hand och i sanningens namn var den mer hälsosam än någonsin ljudet av plockade äpplen.

Nu vill jag hitta en coach med mer praktisk framtoning. Bara till Lunds kommun finns 45 coachingföretag knutna och de lovar alla samma saker. (Hjälp att skriva CV, öva intervjusituation, göra karriärplan, coaching via möten, mejl, sms. (Sms??)) Få av dem är profilerade mot särskilda branscher utan de coachar för alla yrken. Hur ska jag veta vilka som är bra?!

När jag träffade min arbetsförmedlare igår hade jag skrivit ut alla 45 coachingföretagens presentationer och slängde fram de fem som såg mest lovande ut.
”Vet du något om de här?” frågade jag.
Det gjorde hon inte. Hon kände igen namnet på två som varit i branschen i många år.
”Är de bra då? Känner du till något som brukar vara bra?”
”Neeej… Dessutom får jag ju inte rekommendera något. Det skulle ge vissa företag fördelar i konkurrensen.”

Förstås. Det förklarar saken. Hon får inte ge mig några konkreta tips. Jag måste gå till min arbetsförmedlare, vars främsta uppgift det inte är att förmedla ett jobb, utan att välsigna min kontakt med ett coachinföretag som betalas med skattepengar. Men hon får inte hjälpa mig att hitta rätt bland de 45 synbarligen likadana jag har att välja på. Herregud.

Tillbaka till Prag

Jag återsåg Prag efter 17 år och mycket hade förändrats.

Då, 1993, hade muren fallit för bara några år sedan och det var som om staden höll på att vakna ur en lång sömn. Vi hyrde en lägenhet i den vackra, gamla jugendstadsdelen Žižkov där skönheten var av ett ganska slitet slag. Man hade visserligen börjat göra något åt det – vi vaknade varje morgon klockan halv sju av restaureringarbetena som pågick på fasaderna mitt emot. Några av husen på gatan såg redan ut som karamellfärgade bakelser.

Insidan av lägenheten var inte direkt sliten, men inredningen hade antagligen aldrig varit mycket att ha. Allt vi tog i gick sönder. Fronten på lådluckor föll av, dörrhandtag föll av, stolsryggar föll av. Den här gången såg jag inte insidan av någon lägenhet, men jag gissar att all sådan inredning fallit sönder sedan länge och ersatts med Ikea. Som antagligen håller bättre.

Sedan var det människors attityd.  Jag minns särskilt den gången vi bad om hjälp att hitta till busshållplatsen Florenc. Alla Pragbor vet var Florenc ligger. Det är som att bo i Malmö och veta var Stortorget ligger. Men hellre än att stoppa någon på stan beslöt vi att gå in i en resebyrå och fråga. Det var inga kunder där för tillfället och de var ju till för att hjälpa folk resonerade vi. Tji fick vi. Kvinnan bakom disken förklarade på knackig engelska att det här var resebyrån för utrikes resor. Jo, sa vi, det förstod vi, men vi tänkte att hon kanske ändå kunde visa på vår karta var det låg. Då plockade hon fram en Europakarta och pekade på London, Paris, Budapest, Rom. ”Travels abroad.” Jo vi förstod, men försökte en sista gång. Kunde hon inte bara säga vart det låg? Nej det kunde hon inte, för det var inte hennes arbetsuppgift. Vi gick ut och haffade första bästa man som passerade på gatan och han pekade ut Florenc på vår karta.

Nu har de slitna husen renoverats till toppform och alla Pragbor jag träffade bemötte mig på det vänligaste och mest hjälpsamma vis. Skillnaden mot förr är att man inte längre märker någon skillnad.

Min pappa frågade sin tjeckiska bekant hur hennes gamla far, som levt igenom hela den kommunistiska eran, kände det när muren föll. Tyckte han inte det var fantastiskt att få uppleva det?  Nej, det tyckte han inte. Det var bara 40 förlorade år.