Jag återsåg Prag efter 17 år och mycket hade förändrats.
Då, 1993, hade muren fallit för bara några år sedan och det var som om staden höll på att vakna ur en lång sömn. Vi hyrde en lägenhet i den vackra, gamla jugendstadsdelen Žižkov där skönheten var av ett ganska slitet slag. Man hade visserligen börjat göra något åt det – vi vaknade varje morgon klockan halv sju av restaureringarbetena som pågick på fasaderna mitt emot. Några av husen på gatan såg redan ut som karamellfärgade bakelser.
Insidan av lägenheten var inte direkt sliten, men inredningen hade antagligen aldrig varit mycket att ha. Allt vi tog i gick sönder. Fronten på lådluckor föll av, dörrhandtag föll av, stolsryggar föll av. Den här gången såg jag inte insidan av någon lägenhet, men jag gissar att all sådan inredning fallit sönder sedan länge och ersatts med Ikea. Som antagligen håller bättre.
Sedan var det människors attityd. Jag minns särskilt den gången vi bad om hjälp att hitta till busshållplatsen Florenc. Alla Pragbor vet var Florenc ligger. Det är som att bo i Malmö och veta var Stortorget ligger. Men hellre än att stoppa någon på stan beslöt vi att gå in i en resebyrå och fråga. Det var inga kunder där för tillfället och de var ju till för att hjälpa folk resonerade vi. Tji fick vi. Kvinnan bakom disken förklarade på knackig engelska att det här var resebyrån för utrikes resor. Jo, sa vi, det förstod vi, men vi tänkte att hon kanske ändå kunde visa på vår karta var det låg. Då plockade hon fram en Europakarta och pekade på London, Paris, Budapest, Rom. ”Travels abroad.” Jo vi förstod, men försökte en sista gång. Kunde hon inte bara säga vart det låg? Nej det kunde hon inte, för det var inte hennes arbetsuppgift. Vi gick ut och haffade första bästa man som passerade på gatan och han pekade ut Florenc på vår karta.
Nu har de slitna husen renoverats till toppform och alla Pragbor jag träffade bemötte mig på det vänligaste och mest hjälpsamma vis. Skillnaden mot förr är att man inte längre märker någon skillnad.
Min pappa frågade sin tjeckiska bekant hur hennes gamla far, som levt igenom hela den kommunistiska eran, kände det när muren föll. Tyckte han inte det var fantastiskt att få uppleva det? Nej, det tyckte han inte. Det var bara 40 förlorade år.
Det är mycket svårt att känna någon ostalgi när man minns hur det verkligen var på östtiden. Misstänksamhet och oginhet. Tänker särskilt på det centrala postkontoret och de kassaluckor vi skickades mellan sju gånger för att få frimärken till våra stackars vykort över Karlsbron. Vågar inte ens tänka på hur motsvarigheten till Försäkringskassan måste ha fungerat…
Det märkliga är att medan jag minns incidenten på resebyrån rätt klart är detaljerna från postkontoret borta. Minns bara hur vi skickades runt, runt.
Jag vet mycket lite om hur det var med pappersexercis i Öst. Kanske funkade det hyfsat så länge man höll sig till politiskt korrekta sjukdomar och arbetsskador?
Andan finns kvar i öst för dem som eventuellt skulle sakna den tiden. Så länge de fyrkantiga, bistra tanterna, som bevakade och fortfarande bevakar varje steg man tog/tar på muséerna finns i livet är inte öststatsandan borta. De måste helt enkelt dö av. Eller i alla fall pensioneras. I alla fall neutraliseras på något sätt.
Det är faktiskt sant. Jag träffade några av dem på Nationalmuseum och de var sig faktiskt helt lika!
Jo, men det underligaste var nästan upptakten till äventyret på postkontoret. För det fanns ju frimärksautomater, men vi hade ingen växel. Och trots att vi frågade runt en god stund fanns det ingen som kunde tänka sig att växla en mindre sedel till småmynt. Ingen. Det ingick väl inte i deras arbetsuppgifter.
Ja nu börjar jag minnas! Nej, det ingick nog inte i deras arbetsuppgifter. Man brukar få förklaringen att folk inte var hjälpsamma för att de inte behövde. Men det var nog mer än så. Folk hade nog fått lära sig att de kunde råka illa ut om de gjorde något mer än sina arbetsuppgifter.