Jag gav tretton kronor till en tiggare. “Har du några kronor till tåget?” bad han. Och sedan, ursäktande, när han stoppat dem i fickan: “Man har ju inte så mycket kontanter numer, man glömmer så lätt…”
Jag har inte begripit varför det skulle vara förmildrande att ha glömt pengar till tåget. Av någon orsak känner jag större sympati för en a-lagare som behöver en sup än för en klantskalle som inte kan ta sig hem till Burlöv.
Klart, man borde inte bidra till missbruk. Men har det kommit dithän att man tigger till sprit eller knark på stationen betvivlar jag att brist på pengar bromsar. Vem är jag att sitta på mina höga hästar bara för att jag på det hela taget haft stor tur i livet? Mina tretton kronor kan få bidra till att göra vardagen lite drägligare för någon. Så tänker jag och skjuter undan frågan om att i förlängningen bidra till en smutsig handel. (Höga hästar igen.)
Sedan går jag förbi tiggaren utanför Malmborgs, den svartmuskige, magre mannen som ligger nästan framstupa och vaggar fram och tillbaka framför ett foto på en familj. Honom ger jag ingenting. Det går bara till en liga som utnyttjar honom, tänker jag. Och skjuter undan tanken att en liten del av pengarna antagligen ändå är det som föder mannen. För jag vill inte se den graden av förnedring så nära inpå min egen vardag. En lögn om tågpengar känns bekvämare.
jag gör precis som du tyvärr. kan ge en slant åt en hederlig svensk a-lagare. men de där utländska tiggarna arbetar ju åt ligor, det vet man. och det är ju absurt, för egentligen behöver de kanske pengarna mer än andra? men det är svårare att ta in, antar jag. bättre att tänka att man skänker en tia till en liten sup, det är hanterbart liksom.
och så gynnar vi ju svensk företagsamhet istället för multinationella företag;-)
Man kanske skulle öronmärka gåvan. “Du får inte köpa knark, men en vinare är ok. Förutsatt att du handlar på Systemet, förstås!”
Det hände en gång för länge sedan. En luggsliten man bad mig om en slant till en kopp kaffe. Han såg inte ut att tillhöra den vanliga A-lagstypen. Eftersom vi befann oss precis utanför ett kafé (Salladsstugan, om någon minns det stället, de hade jättegott kaffe) erbjöd jag mig att gå in med honom och köpa en kopp kaffe. Nja, det var ju inte precis så att det var det som var aktuellt. Ett ganska långt och faktiskt intressant samtal utmynnade till sist i att han försökte ragga upp mig. Nja, det var väl inte precis det j a g hade tänkt. Jag hade en tid att passa och avslutade samtalet. Då sa den slitne mannen: “Kram?” Jo, det blev en kram. Mitt på Bantorget. Har alltid undrat om någon bekant såg mig. Hur i fridens dar blev det på det viset?
Men säg, vad känner ni inför de tiggare som med böjda huvuden ligger på knä med handflatorna ihop framför bröstet?
Jag måste bekänna att just den kategorin aldrig får något av mig. JAG KLARAR DET INTE!
Vilken otroligt bisarr historia! Du måste ha imponerat på mannen på något sätt…
Nej, märkligt nog drabbas åtminstone inte jag av medkänsla med de där knäliggartiggarna. De har det säkert ungefär så risigt som det ser ut, men den där totala undergivenheten har en frånstötande effekt. Kanske känner man att de försöker spela på ens känslor och blir irriterad. Kanske har vi kvar ett mått av Edda-tidens hårdhet och föraktar den svage. Kanske försöker man inbilla sig att de inte finns om man inte låtsas om dem…